jag vet inte vart jag ska börja, men kan säga att jag började bli överviktig när jag var riktigt ung, jag var inte så gammal. jag tror jag gick i klass 5 när det började synas att jag hade gått upp i vikt. och jag har ingen bra orsak varför jag började äta så mycket & så. det bara blev så, jag minns att jag köpte chips varenda helg och jag minns att jag gick till kiosken bredvid mitt hem o köpte 3 chokladbollar per dag innan föräldrarna kom hem. jag åt mycket medans ingen var hemma. till sist vägde jag över 90 kg , och min skolsyster hade tjatat på att jag måste börja & träna men jag hade aldrig haft orken. jag var inte mobbad i skolan som tur var , men det fanns vissa som sa saker då & då. glömmer aldrig bort dom orden som "kompisarna" sa, såna ord följer med mig resten av livet. mellan klass 8 - 9 då gick jag ner i vikt i rasande fart. gick ner till 60 kg, och lärarna hade tydligen pratat om mig bakom ryggen på mig. sjukt taskigt tycker jag, men jag fick veta de av min skolsyster som sa att många lärare hade kommit till henne och tyckt att hon skulle ta ett allvarligt snack med mig för de tyckte jag hade gått ner för fort o såg ohälsosam ut. ordet ohälsosam för mig är .. jaru, ett sjukt ord. vissa lärare hade också trott att jag mådde psykiskt dåligt pga nåt hemma som gjorde att jag åt mindre eller så. och en av lärarna trodde till och med att jag hade anorexia. fyfan, det var sjukt jobbigt när jag var tvungen att prata med skolsystern om det där. jag satt till och med & grät framför henne. så himla jobbigt var det, kändes som jag blev anklagad för de lilla minsta jag gjorde. men idag så vet jag att dom ville mitt bästa, men det förstod jag inte då. och många har frågat mig hur jag har gått ner i vikt så fort, men jag kan inte ens själv svara på den frågan. jag tränade inte eller nånting. det enda jag gjorde var att sluta äta chips o sånt. jag minns också att jag åt sjukt dåligt i skolan på lunchen, och jag minns att många i min klass uppmuntrande mig att äta mer men jag kunde inte. men jag uppskattar att klassen brydde sig om mig.

eftersom jag gick ner från 90 kg till 60 , i rasande fart , så hängde inte kroppen riktigt med. så min rygg blev svag & jag fick svåra ryggsmärtor i flera månader, jag visste att jag var tvungen att träna så det blev bättre, men jag orkade inte. jag har fortfarande ryggsmärtor än idag. men det är något jag har lärt mig att leva med.

en annan sak som har varit jobbigt med att ha gått ner i vikt är alla kommentarer. alla säger att jag ser smal ut & så, och det kanske man ska ta som en komplimang, men det är faktiskt jobbigt när dom påpekar det varenda gång man ses o börjar ta på min mage o försöker tvinga i mig mat. jag hatar det! jag vill att alla ska kunna acceptera den jag är, för ingen vet vad jag har gått igenom i mitt liv, ingen!

det var mitt liv det , jag skrev detta väldigt fort , så allt kanske inte kopplas ihop så bra.
men jag orkade verkligen inte skriva allt som har hänt i mitt liv, så jag uppskattar om ni inte kritiserar allt jag har skrivit, för det var inte lätt att skriva de här , för detta är något som ingen vet om, inte ens mina föräldrar vet om de här, o inte ens mina bästa vänner ..